Nedtecknat från en bandinspelning den 14 mars 1977, där Gudrun Lindholm (1893-1988) berättar om Vaxholm.
Nu skall jag berätta, hur det kändes, när jag kom hit. Jag kom med en av de stora vaxholmsbåtarna och Vaxholm låg där som en liten pärla. Den var omgiven av vatten och på ena sidan en stor skog. När jag kom iland blev jag förvånad över, att det var berg på berg och där klättrade husen uppför bergen lite här och lite där. Skulle man se riktigt långt över Vaxholm, fick man allt klättra själv upp och jag gick så småningom upp till Lotsgatan, där jag kunde ha en ordentlig utsikt Jag kom ju under brinnande världskrig, 1915 på hösten, och stan var full av befäl och manskap, så jag var litet förvånad över, att det var så mycket folk här. Det var inte mindre än tre regementen i Vaxholm och en del var förlagda på Oskar-Fredriksborg.
Uppe från Lotsgatan kunde jag verkligen se ut över stan. Gatan går från kajen mittför Kastellet och klättrar upp för en backe och sen stupar den rätt ner mot torget. Där uppe var det fullt med små stugor för sommargäster. Vaxholm hade varit en sommargäststad under många år och det vittnade bl.a. badhotellet om vid Norrhamnen. Där låg det nu förfallet, men en gång var det ett fint hotell med en vacker park och en paviljong för musiken. Där i hotellet förlustade man sig och hade stora fester, spelade amatörteater och herrarna slog käglor i den långa kägelbanan.
Där uppe från Lotsgatan kunde jag nu se ut över fjärdarna och Kastellet, och nedanför låg kajen. På det berg där jag stod var också några små röda stugor, som stod tomma på vintern men på sommaren var bebodda av sommargäster. Där kunde jag också se, med Kastellet som bakgrund, den stora Wirströmska gården inbäddad i en stor vacker trädgård. Där låg de röda husen, som finns ännu, med svalgång nära det vackra vita fortifikationshuset. Ville jag se mot söder, såg jag de stora båtarna komma och gå, från Stockholm eller småbåtar, som kilade här och där och även lastbåtar. Man såg nämligen inloppet till Stockholm åt det hållet. Vände jag så blicken mot väster, hade jag den långa Ekuddsgatan med alla sommarvillorna framför mig och där var det två stor hus, som drog uppmärksamheten till sig. Dels var det officershuset i den stora parken och dels den s.k. Tornvillan (nuvarande Winbergs) som låg ganska nära vattnet. Mellan villan och vattnet gick en väg och några sommarvillor, som stupade ner mot vattnet.
Det lustiga var, att jag såg så mycket torn överallt. Många av de större husen hade sina egna torn och det påminner mig om en tavla, som konstnären Folcker har målat. Den är väldigt vacker, tycker jag. D.v.s. kanske mer intressant än vacker. Där har han lyckats att med konstnärsblick samla alla de här tornen av olika fasoner utmed Hamngatan på olika sidor och i ändan på Hamngatan har han placerat det stora vackra badhuset, som eljest låg nere vid Västerhamnen.
Jag undrade mycket när jag kom hit, var kyrkan fanns någonstans, för den ser man just inte till. Den låg där så inbäddad i grönska och man såg bara de gyllene korsen och en röd klockstapel.
Men ett annat hus tilldrog sig uppmärksamheten och det var det stora Missionshuset med sina två små torn. Det låg åt norrsidan och hade en gång varit medelpunkten för den stora väckelserörelsen under Carl Anderssons tid. Då kom båtar fullastade med blivande åhörare från de olika skärgårdsöarna. Det var innersidan av pärlan, vi på detta sättet såg, men den hade sina avigsidor. Det fanns många dåliga hus. De var kalla på vintern och det fanns inte vattenledning, utan man måste hämta vatten ur olika brunnar i stan. Den samhälleliga hygienen var under all kritik. Det fanns inte avlopp mer än på några få ställen, så det blev helt enkelt sjön, som fick bli avloppet.
Men en stad det är ju inte bara hus och inte bara gator. Det är människorna, som bor där och som skapat samhället och trevnaden. I Vaxholm mötte jag många personligheter av olika slag och många
människor, som inte direkt kunde kallas några större personligheter men ändå satte en viss prägel på det lilla samhället. De var sådana, att man inte gärna glömmer dem. Redan när jag satte min fot på Vaxholms kaj nedanför hotellet, möttes jag av den första personligheten. Det var min blivande föreståndarinna Signe Wester. Hon var korpulent och inte alls klädd som jag hade väntat mig. Hon var inte ens femtio år men var klädd som sin egen mamma. Hon hade pigga livliga ögon, var mycket intelligent och hade humor. Det var hon som gav den lilla samskolan de vackra traditionerna, så länge det var realskola. Det var de fina traditionerna vid advent, då någon av barnen fick tända ett ljus eller flera på en liten gran och samtidigt läste något annat barn ett passande bibelspråk. Hon införde också den vackra luciaseden i skolan och dessutom vid jul Iite grann av teater, d.v.s. det var mest sketcher, men den svällde ju ut så småningom till en verklig amatörteater de sista åren under min skoltid. Hon förde mig genom den vackra allén, som då fanns på Hamngatan upp till torget.
Jag hann i alla fall observera en person till och det var en, som man sällan glömmer, nämligen kullan Britta. Där stod hon i sin vackra Rättviksdräkt och med dalfolkets resliga hållning och självmedvetenhet och kastade tross till höger och vänster till båtarna eller ordnade med paketen
Vi fortsatte genom allén och jag såg på vänster sida vattnet med de många småbåtarna, som låg vid kajen. Till höger var det helt vanliga hus med olika affärer. En affär kom jag särskilt att intressera mig för. Tänk, det var 15-öresbasaren! Sånt existerade på den tiden och jag gick väldigt gärna dit. Inte för att handla men for att träffa ägarinnan, som var en mycket trevlig och intressant ung dam.
Vi fortsatte uppför gatan. Den vänstra sidans hus var bara dåliga ruckel, kan jag nästan säga. Jag var nog i min ungdom lite skarp, så jag sa ”Äsch, det där är ju nästan som i vilda västern.” Men på högra sidan var det ordentliga hus. Så kom vi så småningom över till Rådhusgatan och in till torget. Där skulle jag få bo i doktorsgården. Det hade varit en läkare här, doktor Wester, som var regementsläkare och stadsläkare. Han var död, och nu bodde hans änka där i doktorsgården. Tant Ebba Wester var en förtjusande liten dam. Hos henne gjorde jag bekantskap med många intressanta personer. Först och främst hennes andra dotter Ellen, som var författarinna och översättarinna från polska och ryska till svenska. Om vi hade mött henne nu, skulle ingen av oss ha fäst dig vid det för nu är ju folk klädda lite hur som helst, men då väckte hon uppmärksamhet. Hon var karlaktigt klädd och hade stora, grova skor och oftast en herrhatt. Hon bodde ovanför mig och hennes hem var ett riktigt bibliotek, som man med stor respekt trädde in i. Ibland när jag satt och arbetade, kunde jag höra, att det klampade i trappan och då kunde tant Ebba öppna dörren på glänt och jag såg en äldre gråsprängd herre komma in. Han låtsades inte om någon av oss utan fortsatte en trappa upp till Ellen. Då sa tant Ebba: ”Det där var konstnären Acke och nu skall du se, nu sitter dom och röker långa cigarrer och pratar och har så roligt” Ja, vi hörde hur de skrattade och pratade däruppe. Konstnären Acke bodde i villa Akleja på Ekudden ganska nära tornvillan och vid Drottninggatan, som går rätt ner till Ekuddsbryggan (nu borta). Där bodde han men sin Eva, född Topelius, dotter till Zakarias Topelius. Det hemmet var centrum för konstnärer och författare, som kom och hälsade på. En ibland dem kommer jag särskilt ihåg. Hon var varken författarinna eller konstnär, men hon hörde till de intellektuella. Hon var officersfru från Oskar-Fredriksborg Anna Mischa Carell, född av polska
föräldrar. Hennes far var en av de förnäma polackerna, som flytt undan ryssarna och kommit till Sverige. Hon var som ett vinterny, där hon gick. Det blixtrade omkring henne riktigt och hon nästan dansade fram. Alltid hade hon något vänligt och trevligt ord att säga. Tant Ebba och jag tyckte det var så roligt, när hon kom upp. Hon var mycket mån om att hjälpa oss med barnen ute på Oskar-Fredriksborg, för en del av dem hade svårheter med språk eller något annat och alltid var hon till hands och hjälpte. Vi blev så goda vänner.
Det var också en annan person, som jag mötte i tant Ebbas hem. Det var den lilla späda Charlotte Lagerheim, f.d. hovdam hos änkedrottning Josephine. Hon var som en vindfläkt. Man tyckte hon kunde bIåsa bort rent av. Alltid var hon kläd i svart och på huvudet hade hon en förtjusande vacker svart spetsduk. Hon bodde i sin brors kapten Lagerheims viIIa vid Kungsgatan tillsammans med sin gamla Augusta. Augusta var också en personlighet på sitt sätt. Fröken Lagerheim bjöd oss upp en gång till sitt hem och tant Ebba och jag fick se det stora och vackra porträttet av ”änkedronningen”, som hon sa. Fröken L. berättade för oss om slottet och vad man höll på med där på kvällarna bl.a. Man löste charader. Hon berättade om sina resor med änkedrottningen ute i Europa, för de reste och hälsade på i olika furstehus. Det var förfärligt roligt att höra henne tala om allt detta.
Vid torget bodde vi ju och det är klart att jag måste tänka på rådhuset. Det gamla, fina rådhuset med de vackra pelarraderna. Det kan jag se för mig ännu. Där bodde borgmästare Hazelius med sin gamla Karin. Han var en medelålders herre, lite försynt och lite närsynt. Varje måndag höll han rådstuga och man såg den ena efter den andra gå opp med sina portföljer eller papper för att träffa honom. På lördagar kunder det hända, att man upplevde något roligt vid rådhuset. Det kunde nämligen bli auktion. När sommargästerna flyttade, såg vi hur de gjorde av med en hel massa saker ibland och det var väldigt skojigt, när de höll på med den där auktionen. Jag ser ännu den reslige Thelander, där han stod med klubba i högsta hugg och ropade och slog för något som auktionerades bort.
Jag hade en kort väg att gå till skolan, när jag bodde hos tant Ebba. Den var helt enkelt inhyst i det gamla badhotellet. Föräldrarna på Oskar-Fredriksborg hade själva startat skolan och ägde den och de fick låna det gamla badhotellet till skollokal. På vägen dit passerade jag Norrhamnen och där fanns mycket roligt att observera. Där bodde fiskarna. Det var Sundholmare, Juhlbergare och Sjöblomare. På ena sidan klättrade de små fiskarstugorna uppför berget och på andra sidan låg de utefter vattnet. Det var så roligt att se, när de kom in med sina båtar och vittjade näten och hängde opp dom. Och jag skall säga, att det var trevliga fiskare, som det var roligt att prata med. De var så medvetna om sin kunnighet och värdighet så som fiskare och att de hade en stor uppgift.
Det fanns också en fiskarfamilj på Ekudden, Sundströms. De ägde en stor bergstomt. Däri-från kunde man lätt ro över till Montebello på fastlandet. Sundströmska familjen blev jag god vän med och har jag följt i inte mindre än tre generationer. Fiskare Sundström hade er bror, som var mästerlots och det hände, när man skulle gå och hälsa på ståtliga fru, ”Ekuddsdrottningen”. Hon var väl medveten om dels sin egen värdighet och dels om sin värdighet som mästerlotsens fru.
Jag kom att bo hos tant Ebba bara ett år. Sedan flyttade jag över till fröken Cederstedt.
Det är någon jag skulle vilja tala om, som vi hade att göra med i skolan och det var ”studierektorn” hos oss, kyrkoherde Karl Hedlund. Honom mötte man ofta på gatorna. En lång ståtlig man med en stor, stor hatt, som han för det mesta höll i handen, för han hälsade lika artigt på småbarnen som på fattigstugummorna eller kommendanten på fästningen. Han styrde och ställde med allt vad som hörde kyrkan till och hade mycket att göra. Han hade flera öar att predika på och var alldeles ensam att sköta alltsammans. Dessutom styrde och ställde han både med folkskolan och vår lilla skola som studierektor. Men ändå kunde han tänka både personligt på barnen och de fattiga. Jag kom en dag in på expeditionen i den lilla prästgården som låg vid Hamngatan på samma tomt som den nuvarande prästgården men ute vid gatan och liksom på en bergknalle. Pastorsexpeditionen var helt enkelt hans eget arbetsrum. När jag gick in där, fick jag se att hela soffan var full med snusdosor, såna där papperssnusdosor, och jag såg väl lite häpen ut. Då log han så gott och sa: ”Ja, se jag var inne i Stockholm igår och då kom jag över det här partiet och det skall vara till dom på fattighuset.” Tänk, att ha så mycket att göra och ändå, när man är inne i Stockholm för några ärenden, kunna tänka på de fattiga därute!
Ja fattighuset det låg snett emot prästgården. Ett gräsligt fult och dåligt hus. Där bodde gamla Johanna blinda. Jag ser henne för mig ännu. Johanna med sina många katter, som var hennes vänner. Hon gick ofta och hälsade på hos olika personer för at få en liten godbit. De hade det så eländigt där på fattighuset. Det var inte ordnat som nu för tiden och ofta gick hon upp till apotekarfrun, en kollega till mig, Ellen Ekedahl. Hon tog emot Johanna och gav henne lite gott och ibland hjälpte hon henne hem. Gamla Johanna var ganska skröpplig. Där bodde också Kalle Sjögren med sin mor. Han gick här på gatorna med sin lite stirrande blick och sin ostadiga gång för han älskade sprit. Det är också en liten rolig historia med Kalle Sjögren. Han söp alldeles förskräckligt, när han kom åt någon sprit och under det första världskriget smugglades det väldigt mycket hit till Vaxholm. Kalle hade varit alldeles odräglig en tid och gumman Sjögren gick till borgmästaren och sa: ”Snälle goa borgmästarn sätt in pojken. Jag orkar inte ha honom mera.” Ja, borgmästare var en människovän och Kalle burades in. När han suttit tre dar, kom gumman igen och sa: ”Snälla, goa borgmästarn släpp ut honom. De ä ju min pojke ändå.” Borgmästaren släppte ut honom.
När jag flyttade till fröken Cederstedt kom jag att bo i en annan del av Vaxholm. Det var i gamla rådhuset. De två systrarna Cederstedt hade börjat med en liten språkskola. Den som nu levde var Constance C. En ståtlig dam, som var mycket musikalisk. Att höra henne spela uppå sin stora flygel, det var verkligen en njutning. Hon var mycket originell och tyckte gärna om att sitta i sitt lilla burspråk på den del, som byggts till gamla rådhuset. Där hade hon en ”skvallerspegel”, så att hon kunde se, vad som hände nedåt Hamngatan och Rådhusgatan nere vid Nybergska tomten, där den stora plåtslagarverkstaden låg. Ävenså nere vid västerhamnen, där man låg och klappade kläder. Där låg en av stans få tvättstugor och där sköljde man i sjön och klappade tvätten. Hon hade i sitt hem gamla Kristin. En av de tre, som jag tycker det är så roligt att tänka på. Gamla Augusta hos fröken Lagerheim, gamla Karin hos borgmästaren och så gamla Kristin. Det var en liten torr gumma med pigga ögon. Hon manglade åt halva stan och jag kunde från mitt rum se, hur hon stod och la tvätt på mangeln och en kalfaktor hos någon av officerarna drog mangeln. Då språkade dom så mycket. Jag sa till Kristin, när hon kom in: ” Men vad är det ni har så roligt åt?” ”Jo,” sa hon, ”ja vill att dom ska lära sig att slå opp i bibeln, å de är många ja får te å göra de.”
Rådhuset vette mot Ekudden och jag tyckte om att gå vägen mellan Ekuddens olika sommarvillor. Vi kamrater brukade ofta gå där bort till ingenjörskasernen, som låg bortom den s.k. Tornvillan. Ibland fortsatte vi ända bort till Petersberg, en liten gård som låg ganska nära Pålsundet. Där var en brygga och ville vi, så kunde vi ropa på Fingal, som bodde i en liten stuga på andra sidan Pålsundet. Då kom han över med sin roddbåt och så rodde han oss över för fem öre per styck. Sedan fortsatte vi den vackra vägen bort till Bogesund, där det fanns en underbar trädgård, som vi kunde få slå oss ner i och vila, tills vi vände tillbaka igen.
På hemvägen hade vi en man, som vi intresserade oss för. Det var skomakare Andersson. Han bodde på en bergknalle i en liten stuga ned en söt trädgård omkring och vi tyckte det var så roligt att sitta ner hos honom. Vi gick inte dit bara för att vi hade trasiga skor, som han skulle laga utan för att prata med honom. Han satt på en låg pall och hade en stor kula fylld med vatten. Den skulle koncentrera ljuset på hans arbete. Han var vithårig och det var en fin gammal man. Han kunde berätta så mycket om gamla tider och det gladde oss att sitta ner där och höra på honom.
Han hade en notsvarighet åt norrsidan av Vaxholm. Alldeles i närheten av Norrberget, den högsta punkten på Vaxholm. Det var den s.k. Oxeltäppan. I en liten stuga där bodde en gammal man, som hette Janne Gustavsson. Jag tyckte mycket om att gå in till honom. Han var en självlärd man. Han kunde många språk, var historiskt intresserad och dessutom litet av en filosof. Det var verkligen en upplevelse att komma in och höra honom resonera om ett eller annat.
Det fanns en tredje gammal man, som jag inte vill glömma. Det var gamle Frölund. Han hade varit bagare i yngre dar hos bagare Röhl men när han inte orkade längre, blev han dräng hos bagare Svensson och senare hos Zanders, där han körde ut varor från bageriet. Han höll på så länge han någonsin orkade och till sist fick han guldmedalj. Det var en liten, liten gubbe med kal hjässa och han gick lite framåtböjd. Men pigg var han och han blev nära 90 år.
Det fanns ju andra, som jag skulle kunna tala om också. Det var de tre affärerna med sina ägare. Affärerna låg just i närheten av torget. Lindahls hörna känner alla gamla vaxholmare till. Där var det en stor speceriaffär, porslinsaffär och järnaffär och mitt emot låg Banan-Pelles lilla blomsteraffär, som var den enda i stan och som fortsatt från den ena ägaren till den andra i många, många år. Där fanns dessutom Gustavssons affär på Rådhusgatan och det var en fin affär. Den hade egen kassörska, som satt i ett litet glasbås. Vid torget fanns Hjorts affär. Det var en riktig lantaffär, där det luktade fotogen och beck och allt möjligt. Den var ganska rolig. Den här Hjort var inte bara affärsman utan han var något mycket annat viktigt. Han var den som skötte söndagsskolan i Vaxholm och han intresserade sig mycket för barnen. Skolan hade sitt tillhåll i missionshuset.
Sen kom en tid som var svår för Vaxholm. Vi hade ju inte mycket att existera på, vad det gällde mat under första världskriget. Man förstod sig inte på att ordna med en reglering av förråden. Men, det kom det som var värre. Vi kom att ligga i mörker. Förut hade vi på Hamngatan och några andra ställen stora, fina Luxlampor, som lykttändare Evert tände varje kväll och släckte varje kväll. Men en dag hade han ingenting att tända. Det fanns inget material och Vaxholm låg i mörker. Det var någonting förfärligt. Inte bara gatorna utan också husen mörklades. Man hade varken fotogen eller ljus. Allt tog slut och gamla Kristin hos fröken Cederstedt hade i sitt kök liksom många andra husmödrar ett glas med vatten och på det en rovolja och en liten veke, som hon tände, så att hon åtminstone kunde se var spisen var. Jag själv hade en liten plåtdosa med en svamp, som jag dränkte med bensin och så var det en liten veke. Men om jag då var oförsiktig, så exploderade den och då gällde det att kvickt kasta den genom fönstret, för den var ju alldeles överhettad. Så småningom fick vi några slags karbidlampor men mycket enkla, som rätt som det var exploderade. När jag satt där och arbetade, kunde jag höra en smäll någonstans och då visste jag, att det var en karbidlampa, som exploderat. Det var en mycket svår tid. Jag hade varit hos doktorinnan Wester tillsammans med. fröken Lagerheim skulle följa henne hem. Ofta måste man ha ett paraply med sig och hålla det framför sig så man inte stötte ihop med någon. Nu fick hon och jag se en liten ljuslåga komma och närma sig oss och gå förbi oss och då säger fröken L.: ”Tänk om det var min Augusta! ” ”Jaa, de ä ja”, sa rösten. Så stannade vi och Augusta kom tillbaka till oss och tog hand om sin matmor. Det var en mycket deprimerande period på allt sätt. Då var det några, som kom att tänka på, att man kunde använda hotellets ångmaskin för att driva en generator och på så sätt skapa elektricitet. Men, man skulle ju ha ledningstråd och var skulle man ta den ifrån. Då tog kyrkoherde Hedlund och tiggde ihop en massa koppar och köpte också och for in till Stockholm och bytte till sig ledningstråd och så kunde man sätta igång. Fröken Cederstedt hade tingat elektrisk belysning bland de allra första och en vacker dag så hade vi var sin glödlampa i våra rum och kunde tända. Jag rusade genast bort till telefonen och ringde till min föreståndarinna och sa: ”Nu Signe, nu lyser det för oss för första gången.” Jag tänkte inte på, hur jag uttryckte mig. Efter en stund så knackade det på dörren. In kommer fröken Wester och hennes gamla väninna, överstinnan Nisbeth, med varsin pappersblomma i handen och niger och säger: ”Vi ska be att få gratulera till första lysningen.” Det blev ju skratt och vi fick en mycket rolig kväll tillsammans. Det var tyvärr så, att vi måste ransonera det elektriska. Alla kunde inte få, därför att det räckte helt enkelt inte till.
Det kom det som var värre. Spanska sjukan. Det är tre personer, som särskilt står för mitt minne. Det var doktor Lindblom, den stilla, tysta mannen, som gick från hus till hus till sina patienter. Han roddes över till de olika öarna till sjuka människor runt omkring, arbetade natt och dag och hade även sjukstugan att se till. Jag var så lycklig att jag hamnade på sjukstugan, när jag fick spanska sjukan, där jag låg mycket sjuk. Jag kan inte glömma den lilla trevlig sjukstugan. Det känns så vemodigt, att den skulle försvinna. Dar var möjlighet för många att få ligga inte bara för spanska sjukan utan vid många andra tillfällen. Där var det syster Edit, som styrde och ställde och hon var dessutom stadssköterska, så hon skulle gå med doktor Lindblom till de olika sjuka i stan också. Det var tyvärr åtskilliga som dog, bl.a. en ung lärare i skolan. Det var en tredje person, som då gjorde stor insats och det var kyrkoherde Hedlund. Han gick också från hem till hem och såg om de sjuka. Jag glömmer inte, när jag låg som allra värst sjuk, att dörren öppnades och jag ser hans resliga gestalt i dörren. Han kom in och satte sig bredvid mig och sa några vänliga ord och med ens, så blev det så lugnt och tryggt.
Äntligen var världskriget slut och det blev en annan tid i Vaxholm, men då hade vi fyra lärarinnor beslutat oss för att sluta. Vi kunde nämligen inte vara kvar, då det blev för svårt ekonomiskt. Några hade velat skapa en kommunal mellanskola och bl.a. gjorde borgmästaren och borgmästarinnan, han hade gift sig under åren, allt vad de kunde, för att vaxholmarna skulle ordna med en dylik. Det stötte emellertid på motstånd hos så många, så det blev ingenting av. Vi flyttade åt var sitt håll. Jag till Malmö.
Innan vi fyra flyttade från Vaxholm, hade det hänt någonting, som plötsligt ändrade vissa förhållanden. Det hade blivit nyval av stadsfullmäktige och vi gick faktiskt man ur huse för att rösta på liberalerna, som ville införa den kommunala mellanskolan. Det var Karl Martin, som stod bakom det hela och som gjorde allt vad han kunde, för att det skulle bli en kommunal skola. Jag ombads att komma tillbaka och som jag tyckte mycket om Vaxholm och hade fått goda vänner där, så gjorde jag det gärna. Den nya skolan var på samma plats som den andra, men vi fick dessutom det hus som låg på gården och som hade varit drätselkammarens sammanträdesrum. Det fick vi till ett klassrum.
Det hände också andra saker här, för liberalerna med Martin i spetsen arbetade på, att vi skulle få vattenledning. Det var på 20-talet som vattentornet byggdes, men tyvärr blev det inte tillräckligt högt för bassängen. Där jag bodde vid torget, låg min bostad så pass högt att vattnet inte kom upp till oss på dagarna. Jag måste ligga på natten och ha öppet till köket och passa mycket noga, när kranen började rinna. Då passade jag på att fylla pytsarna. Det rättades till så småningom.
Det hände också en annan sak. 1926 fick vi förbindelse med fastlandet. Det var efterlängtat. Då byggdes bron nere vid Petersbergsgården. Den var visserligen inte så tillfredsställande, som man hade väntat sig för vägen var så smal, att man kunde endast trafikera den med hästskjutsar och möjligen en liten bil. Att köra med större fordon gick inte förrän åtskilliga år senare, då man fick rätta till det. Bron hette Pålsundsbron, för den gick över Pålsundet och vi tyckte mycket om att följa bygget där och gick gärna ner och tittade efter, hur det fortskred undan för undan. Vi var mycket glada, när det äntligen var färdigt.
I stan här hade vi två åkare, Söderström och Rundlöf, som hade häst och vagn. Rundlöf hade dessutom bil och i många år var det den enda bilen här i stan. Han kunde då forsla sjuka till Danderyd. Bl.a. fick jag vid ett tillfälle åka dit. Men var det någon så svårt sjuk, att det inte gick att sitta i bil, då måste de forslas med båt till Stockholm och sen med ambulans till Mörby Sjukhus, som Danderyds Sjukhus hette förr.
Det var ett fattigt årtionde. Likaså i början På 30-talet och här i Vaxholm var det många som slet ont, därför att de inte kunde få arbete. De hade inte så de kunde elda ordentligt på vintern och skaffa sig mat ordentligt. Hur kunde det komma sig? Jo, militären hade dragit bort. I 26 hade dragits in och mycket av kustartilleriet hade dragits bort, så det blev inte så mycket arbete, som det hade varit förr för den civila befolkningen.
Med 30-talet och 40-talet kom det andra världskriget. Våra män blev inkallade och här i stan övades det på alla gator och i alla hus, för att vi skulle klara oss, om det skulle bli evakuering, eller det skulle hända att vi kom i krig.
Men det tog ju också slut. Många hade under tiden tänkt på, att vi borde ha en bättre förbindelse med Stockholm än vi hade. Då blev det ordnat så, att vägarna till Rydbo breddades och vi kunde tänka på att få en bussförbindelse. 1946 strax före jul gick den första bussen från Vaxholm till Rydbo. Det var Vaxholms eget trafikaktiebolag och alla vi som ville kunde bli delägare i det bolaget och satsa en eller ett par andelar. Det var utmärkta bussar och en utmärkt personal. Det fanns t.o.m. konduktör på den tiden. Vi hade den bästa service man någonsin kunde tänka, fast vi skulle då byta vid Rydbo och ta tåget till Stockholm. Det gjorde ju att många fick möjlighet att få arbete i Stockholm och bo här i Vaxholm. Det innebär en stor förändring för stan. Nu kunde man börja tänka så att bygga lite bättre hus och få det litet bekvämare. Då byggdes det hus, som jag nu bor i. Det byggdes år 1949. Men, då offrades tyvärr vår vackra allé på Hamngatan och det tog oss mycket hårt. Det har vi haft mycket svårt att glömma.
Det var ju en stor förändring och en stor förbättring. Men, ingenting som är bra kan ju vara utan en nackdel. Vi kunde inte längre som förr vara lika sammansvetsade. De ungdomar, som vi brukade samla till samkväm både i kyrkan och personligt, de kunde vi inte längre nå. När de kom hem från sitt arbete i Stockholm, var de så trötta att de orkade inte. Vaxholm hade helt enkelt ändrat karaktär och det fortsätter ju nu undan för undan med alla dessa nya hus och kvarter som byggs. Vi har svällt ut på ett alldeles storartat sätt, men ändå har vi den gamla delen delvis kvar, som väl är. Vi som har varit här i så många år, vi älskar just den där gamla delen med de små husen och de smala gatorna. Jag bor själv på Hamngatan 9 och är nära 84 år. Jag har varit lärarinna i matematik, fysik och kemi i många år och heter
Gudrun Lindholm