Minnesbilder från affärer och småföretag i gamla Vaxholm, från 1930- till 1950-tal

Carl-Ejnar Sundberg

Det är inte så ofta man har tillfälle att fira jubileer. Men 2004 kunde vi frammana minnet av CG Petterssons livsgärning då det var 50 år sedan han gått bort. Vi hade dessutom möjligheten att fira minnet av den första motorbåtstävlingen i Stockholm skärgård. Tipset kom från Robert Frodé, varvsnestor i Vaxholm sedan länge och själv van vid motorbåtstävlingar, främst navigationstävlingar. Det var så det startade.

Bakgrunden i illustrationen utgörs av en del av det sjökort som användes vid tävlingen 1904.

Korsningen Hamngatan – Rådhusgatan

Det fanns fler herrfriseringar i staden. Nocke Hanssons låg i korsningen Hamngatan och Rådhusgatan. Där hade sedan Olle Björkman (kallad Bullen) övertaget verksamheten. På tal om Bullen går det en historia om stadens herrfrisörer: Det var en person som tillfälligt kom till Vaxholm och frågade var man kunde gå och klippa sig. Då fick han till svar: om du går till Bullen så blir du klippt fort och dåligt men om du går till Karlsson så blir du klippt sakta och dåligt. –Ja då går jag till han som klipper fort och dåligt…

Diagonalt över gatorna låg i hörnet Höijers Blomsterhandel. Där fick jag arbete någon gång 1939 – 40. Jag blev anställd som springschas och fick en lön på en krona per dag. Jag tog arbetet som sommarjobb och började kl. 08.00 och arbetade till 18.00 på vardagarna. Söndagarna var tiden 08.00 till 11.00. Arbetet bestod i att cykla ut med blommor till kunder och bl.a. hämta Fyffes banan- och andra fruktkartonger som kom med Vaxholmsbåten till den stora träbryggan. Höijer hade ett litet förråd eller snarare skrubb med ingång från Rådhusgatan intill butiken. Det var lågt i tak och man fick gå och krypa krokig. Den var full med tomma fruktlådor och kartonger. Här förvarades även ved till kaminen i butiken. Veden fick jag stå på gatan och hugga. Den skrubben fick jag ensam förtroende att sköta om! Mitt emot på andra sidan i hörnet Rådhusgatan-Hamngatan låg ett enplans trähus. Där hade John Abrahamsson sin färgaffär. Han var en känd politiker och han hjälpte också många med deklarationer.

I Lindals hörna (Hamngatan-Rådhusgatan) låg järnaffären som Viktor (Kagge) Lindahl ägde. Han var en slagfärdig, lättsam och rolig person med ganska stor mage. Han berättade att vid ett tillfälle ringde grevinnan Posse från Karlsudd och ville att dom skulle köra hem 10 st. entumsspikar med detsamma. Han svarade då att springschasen (Lindahl-Anders) var upptagen med att köra ut 2 blyertspennor till fru Andersson på Eriksö. Spik, skruv, muttrar, gångjärn, borrar mm förvarades i massor av små trälådor i hans butik. Varje låda hade föremålet påspikat framtill. Järnaffären sålde även mask för fiskare. På golvet stod spiktunnor, i tak hängde Optimus fotogenkaminer, rep, Sisal tjärade skördegarn, taggtråd, järntråd, stövlar, hästskor, mm, mm. Dessa affärer låg i enplans träbyggnader.

Blixtbageriet hade också sin affärslokal på Hamngatan men mitt emot Konsum. Ägarna till bagerier då hette herr och fru Blixt. Lokalen hade tidigare använts som bageri.

Fru Wilhelmsson hade på somrarna en kiosk utmed Hamngatan 13-15 där hon sålde gotter och en del blommor från en butik med en upp- och nedfällbar disk. Man kunde köpa en stor kokosboll för 5 öre, en Kanolds gräddkola kostade 10 öre. Det var en lång kola cirka 70-80 mm lång och omkring halvcentimetern tjock. Kiosken stängdes på vintern. Hon var även likbinderska.

Mjölkbutik?

På Hamngatan ungefär mitt emot dagens Coop fanns en tid en liten strykinrättning som kallades för Strykflickornas hus, Det blå huset. (Flickor! dom var nog 75-80 år.)

Handels- och kommunaltjänstemannen Viktor Zetterlund sålde tidningar och tobak. Den ena och största butiken låg i själva hotellhörnan i ett stort antal år. Hans affär, s k Zetterlunds hörna, i hörnet Hamngatan – Skolgatan fanns i många år. De vitsiga Vaxholmarna sade att han sålde allt från dinappar till likkistor.

Rådhustorget

Vid Rådhustorget låg bl.a. Ljungbergs färg- och tapetaffär. Ägaren var en stor och

kraftig jovialisk man. Familjen hade två snygga söner, Yngve och Ulf. Affären eldhärjades senare. Närmare bestämt 1933.

Intill berget vid Rådhustorget låg Julle Hedréns fiskaffär. Där kunde man vid tillfälle köpa valbiff

Ytterligare en fiskaffär fanns i basarbyggnaden nere vid Söderhamnsplan. Den tillhörde Lisa Sundberg.

Ungefär mittemot Torggatan 3 (i kvarteret Vega) låg tidigare en vit byggnad där telefonstation fanns.

Senare flyttades telefonstationen till Hamngatan i fröken Anna Hages hus, ungefär mitt emot Hamngatan 15.

Vid Skolgatan, mitt emot Rådhuset, låg Wallstens Pensionat. Där fanns en eldriven stenmangel. Byggnaden är gulmålad. Det har också varit butik i det huset. En målning av området finns på Hembygdsgården.

Skomakare Karlsson, trevlig och skicklig i sitt yrke, höll till med sin verkstad på östra sidan av Rådhustorget. Det var mycket rörigt och dammigt i hans lokal. Det tog en tid innan han hittade det rätta paret lagade skor till slut. Klein och Gabrielsson var också skomakare. Eklöv hade sin verkstad på Rådhusgatan 14. Han hade en pliggmaskin med pliggremsor som lätt pliggade skorna.

Rådhusgatan ner mot Västerhamnen

En affär som sålde lampor och elektriska apparater fanns en tid i den lilla byggnaden (Blå Huset) snett emot Rådhuset på andra sidan Rådhusgatan. Därefter hade Inga Wallén fotoaffär där. Sedan Eva Gannert som drev blomsteraffär.

På Rådhusgatan nedanför Rådhuset låg tidigare en speceri- och viktualieaffär. Affärsinnehavaren hette Helmer Gustafsson på 30- 40-talet. Där expedierades allt över disk. Under ett par år i slutet av 40-talet var det apotek i samma lokal. Senare har Lena Linderholm haft konsthantverksaffär i huset.

Carl Olsson hade hembageri på Rådhusgatan ovanför Anna Björks fotoateljé. Verksamheten utvecklades bra och han flyttade sen ner till Hamngatan ovh lokalen bredvid Bullens raksalong.

Frälsningsarmén hade sina lokaler i hörnet Rådhusgatan –Kapellgatan. Där låg församlingsbyggnaden och ett hus utefter Rådhusgatan som utnyttjades av Frälsningsarméns personal som bostadshus.

Anna Björks Foto låg i många år på Rådhusgatan 16. Senare flyttade hon ner på Hamngatan.

En sommar på 1940-talet fick jag arbete hos tapetserare Gustavsson på Rådhusgatan mitt emot gamla Rådhuset. Arbetet bestod bl. a. med att sy friholtar till småbåtar. Dom syddes av en sorts ljus presenning och fylldes med smulad kork. Ett för händerna ganska hårt jobb. Vi fick även jobb från fritidsbåtar att sy kapell i olika färger, sedan fick man montera kapellet på båten samt ta betalt. Ett annat jobb var att stoppa om bäddmadrasser, sy nytt madrassvar och fylla med krollsplint eller tagel. Krollsplint görs av fibrer från dvärgpalm. Den används som stoppning av möbler och madrasser. Innehållet, vilket kunde var hårt hoppressat, togs ut efter lång tids användning. Därefter fick jag gå utomhus med innehållet och under tak bereda det i en speciell handdriven vevmaskin. Den var utrustad med två valsar som var försedda med ett stort antal spetsiga hullingar – taggar av stål som bearbetade taglet så att det blev fluffigt. Därefter användes det igen. Det dammade enormt… och inga munskydd fanns att tillgå. Vi fick också vara med att lägga om korkmattorna i Officershuset i närheten av kyrkan. Vi lade om korkmattorna i de flesta korridorer och även i en del lägenheter.

Skräddare Gösta Gustafsson hade sin verkstad en tid utmed Hamngatan, men flyttade senare till gamla Rådhuset. När jag besökte honom för att bl.a. få min konfirmationskostym sydd satt skräddaren alltid med korslagda ben på ett stort träbord.

Västerhamnen

Grundmarks åkeri låg vid Västerhamnsplan utmed Rådhusgatan och just nedanför skomakare Karlssons fastighet. Dom hade både bilar och häst.

Vid Västerhamnsplan intill restaurang Askudden låg det stora Kallbadhuset med sin bro och torn av trä.

Badmästare Blanche skötte om badet och undervisade i simning. Han hade en stor svart hund, förmodligen en Grand Danois. Han bodde någonstans i övre delen av Kaptensbacken. Jag såg honom ofta eftersom vi bodde i mitten av backen på nr 5. Det fanns en dam- och en herravdelning. Från landsidan sett låg damavdelningen till vänster och herrarnas del till höger. Det fanns ett högt hopptorn som vi kallade för Magistertornet (cirka 12 meter) mot väster och i samma torn ett lägre hopputrymme mot söder som kallades Kandidaten (cirka 6 meter) Vi lekte ”dallen” och sprang upp till dessa torn och kastade oss ut för att inte bli kullade. På nedre plan fanns små höj- och sänkbara bassänger av träribbor för både dam- och herrsidorna. Dom kunde sänkas till en lagom djup nivå beroende på om det var vuxna eller barn som lärde sig simma. På översta plan fanns stora öppna ytor med spjälade liggbänkar i trä. Där fick man börja lära sig torrsim, men var även avsedda för att ligga och solbada på. Mellan dam- och herravdelningarna fanns luckor som gick ned i vattnet en bit så att inte någon skulle kunna se – spana på varandra. Men må jag säga, det var inget större problem för varken yngre och äldre herrar att dyka under någon av dessa luckor och ligga i vattnet och kolla läget. Det fanns också en del kvisthål …

Mellan Västerhamns- och Söderhamnsplan låg brädgården bestående av en stor träbyggnad, cirka 25 meter lång och nockhöjd omkring 8 meter. Intill mot väster låg såghus och hyvleri och det var dessa två som brann ned. Den stora byggnaden klarade brandmännen genom att spola vatten på presenningar. Föreståndaren för Shell bensinstation Ernfrid Linds bostad vid Söderhamnen undgick också branden genom att spola vatten på presenningar. Jag och mina skolkamrater hade varit på Skansen en sommar och var på väg hem med Express II då vi passerade Tenösund fick vi se en enorm rökutveckling i Vaxholm. Vi förstod snart att det var brädgården som brann. Jag har för mig att det var ett av åren 1938 eller 1939 men det kan ha också varit 1936. (Det var den 19 maj 1936.) Det for stora eldflagor över delar av Vaxholm varför en del följdbränder uppstod. Flodsprutan Fenix från Stockholm kom ut och medverkade till släckningsarbetet. (Den båten går nu på Kinda Kanal med turister.) Brandkåren hade ett besvärligt arbete.

Tivoli kom ibland till stan och slog upp sina tält och andra attiraljer. På plan nedanför Askudden hade någon en sommar satt upp ett Tivoli. Det var mycket folk. Jag samt två kompisar hade betalt inträde för att titta på aktiviteterna. Bl.a. körde en svärdslukare ned hela svärdet i halsen. Min ena kompis Ingvar tyckte det var läskigt men när svärdslukaren hade svalt svärdet slog han dessutom på svärdets handtag samtidigt som det hördes ett gurglande ljud. Då sjönk Ingvar ihop på stolen och svimmade… Förr hade man tivoli på det tidigare fältet bakom Storstugan och någon gång även på Lägret. Ibland fanns den i närheten där av den tidigare 300 meters skjutbanan var belägen, dvs. ungefär i korsningen där skylten Kronängsvägen-Fredriksstrandsvägen-Fredriksbergsvägen numera finns.

Askudden, den stora vita träbyggnaden vid nuvarande färjeläget, användes tidigare som restaurang. Nedanför höjden vid Askudden fanns ett par byggnader där plåtslagare Nyberg hade sin verkstad i en av dem.

Ett annat pensionat var Alma Johnssons pensionat, det låg på Repslagaregatan i den stora tidigare vita – numera gula – trevånings träbyggnaden.

Hamngatan

Efter att Inga Wallén flyttat sin fotoateljé från Blå huset på Rådhusgatan öppnade Eva Gannert blomsterhandel i den lokalen. Gannert hade tidigare övertaget blomsterhandeln som Stattin startat på Hamngatan intill Söderströms åkeri. Ytterligare en blomsterhandel fanns i Vaxholm och den innehades av Ida Engström. Den låg i hotellets butikslänga utefter Hamngatan. Wallmans övertog affären som senare drevs av Aleryds som sålde möbler och annan inredning.

På senare tid hade Gösta Karlsson herrfrisering på södra sidan av Hamngatan, mitt emot Pressbyrån.

Under kriget fanns en damfrisering ägd av fru Sandahl. Den låg på Hamngatan 18 ungefär mitt emot cykelaffären. Där jobbade en vinter en ung snygg tjej. Utav någon orsak var jag och någon kille till och hjälpte dem att med järnspett hacka bort is utanför hennes affär. Det blev aldrig något ”napp” där…trots idogt arbete.

Längre upp på Hamngatan låg ett sommarölkafé i ett trevånings trähus med mycket fönster. Det låg ungefär där idag biblioteket är beläget.

Mittemot detta ölkafé på andra sidan gatan fanns posten, numera mittemot biblioteket. Gustaf Spetz har också haft sin glas-och rambutik där. När smedjan på Torggatan lades ner hyrde Spetz den lokalen som förråd.

Under åtminstone 40- och 50-talen fanns Olssons Matsalar i det hus där Haglunds låg. Det fanns på den tiden många inneboende i Vaxholm och flera av dem åt på Olssons. Matsalarna låg på andra våningen i fastigheten och i första våningen låg det kommunala ölkaféet.

Ölkaféet låg på Hamngatan 60 (med den gamla gatunumreringen) och kallades lämpligt nog Kafé 60. Det var egentligen ett ölkafé där ölgubbarna satt och ölade och pokulerade. För att förr i tiden få en eller ett par nubbar var dom tvungna att beställa mat. Men det var mestadels inte maten man ville ha utan det var brännvinet. Därför hade servitriserna alltid på gång en smörgås och lite pyttipanna som kunderna måste beställa p g a spritreglementet. Denna tallrik med mat och smörgås åkte ofta fram och tillbaka mellan gästerna. Kaféägarna tjänade nog ganska mycket på den stadgan …

På Hamngatan låg före, under och efter andra världskriget ett åkeri. Det ägdes från början av Tellander men övertogs av Söderström som följaktligen döpte om åkeriet till Söderströms åkeri. Det låg på södra sidan om Hamngatan ungefär mittemot Kafé 60. Åkeriet hade en tid en lastbil som kallades för Tidaholmare vilken var kedjedriven. Dom hade också två ardennerhästar som drog alla sorters varor. Dom spände t o m plogen bakom hästen. När den drog likvagnen hade dom målat hästens hovar svarta. Har för mig att dom hade två lastbilar. Någon gång under kriget stod jag efter skolan ibland och tittade på när dom högg ved med en finurlig och enkel maskin bestående av elmotor samt en excenter med en kraftig yxa. Den gick i vertikalled och det satt en man och matade in sågade timmerbitar på en huggkubbe. Den var ställbar så att man kunde hugga olika längder. Det gick mycket snabbt att hugga ved på detta sätt. Den huggna veden lastades på en hög tvåhjulig kärra som spändes bakom hästen för att köras ut till kunderna.

Granne med åkeriet låg Haglunds bosättningsaffär med leksaker och sport och nedanför Haglunds mot Söderhamnsplan låg fru Olssons affär där man köpte gummistövlar och gymnastikskor. I folkmun kallades hon oftast ”Fiddelana”. I andra halvan av huset hade Anna Wahlgren trikåaffär. Hon efterträddes av Mina Ekstedt.

Längre upp på Hamngatan fanns Rundlövs åkeri, kallades även för Stallbacken. Åkeriet låg där nu Församlingsgården ligger, nedanför klockstapeln. Familjen bodde i mittemot på andra sidan Hamngatan i ett par mindre träbyggnader.

Mitt emot biografen fanns Svenssons Tryckeri i hörnet Hamngatan och Badhusgatan.

John & hans fru Astrid Sundin hade köttaffär norra Hamngatan. Slaktare Sundin var en gnetig man. För att tjäna lite mer på köttförsäljningen smög han med tummen och tryckte lätt på vågen för att det skulle se ut mer än det var i verkligheten. Han fick då lite mer betalt. Lokalen övertogs senare av Båttjänst.

Urmakare Ekström hade sin butik i den låga byggnaden på norra sidan av Hamngatan i det blå huset som nu är påbyggt med en våning. I andra halvan av huset hade Anna Wahlgren trikåaffär. Som reklam hängde ett stort vitt och guldfärgat fickur över entrén. Diameter cirka 6 – 7 dm.

Närmast väster om hans butik låg först ölkaféet och därefter Anna Börjesson, Bobergs Eftr. som förde tyger, sybehör och garner.

Affe Hansson hade en cykel och skidaffär på Hamngatan.. Kommer ihåg att pappa köpte en svart ballongcykel av honom 1935. Tror den kostade omkring 125 kronor, vilket då var en stor utgift. Affe var även scoutledare.

Familjen Verner Strömbom med fru Maria och dottern Matti hade en gott-och fruktaffär på Hamngatan. Kom ihåg att man ibland gick in och köpte flata tuggummin storleken var cirka 50 x 50 x 2,5 mm. I varje paket låg även en bild från det japansk-kinesiska kriget på 1930-talet. Kanolds långa gräddkola var också populär. Skolungdomarna från Rindö kom ofta när de skulle till eller från skolan. Då kunde en 7-8 st. komma in på en gång. Verner kunde inte hålla ögonen på alla varför många plocka på sig snask och gick ut utan att betala. Det var inte bara de från Rindö som gjorde så.

Familjen Strömbom var ganska effektiva affärsidkare. Dom hyrde butiker på flera platser utmed Hamngatan.

Strömboms hade även Pressbyrån i en grön byggnad vid Hamngatan.. En kortare tid jobbade jag där som tidningsutkörare. Utav alla arbeten jag hade var detta det som var mest oordning med. Jag cyklade ut med både morgon- och kvällstidningar. Men det var fullständig kaos på utbärarlistan. Det fanns ingen ordning på vilket datum eller vilken adress och vilken tidning som morgon- respektive kvällstidningarna skulle bäras ut. När jag frågade farbror Strömbom eller hans fru fick jag ofullständiga svar.

Verner var i sin ungdom en mycket stark man. Har för mig att han arbetade en kort tid vid en av bensinstationerna. Det påstås att han kunde lyfta upp ett 195 liters fat bränsle från marken upp på ett lastbilsflak. Han jobbade även på Kastellet. De otäcka beväringarna bad Strömbom, som hade en vacker handstil, att skriva sitt namn längst ner på ett papper, sedan fyllde de själva i: ”Skicka med budet cigaretter, choklad, bananer osv. Verner Strömbom.”

Brandstationen låg nedanför kyrkan. En röd byggnad med torn och gula dörrar. Efter att brandchefen Sundholm avgått blev Erik Sigfrid Björkman brandchef. Därefter Kjellman.

Söderhamnsplan

I basarbyggnaden (byggdes 1886 och revs 1944) som låg på Söderhamnsplan fanns Bobergs Hörna en sybehörsaffär (flyttade sedan upp intill Sundins affär på Hamngatan). Därintill Tobak och tidningar, Fiskaffären, Blombergs damhattar och Elektriska installationer där Stor- och Lillputan (far och son Börjesson) arbetade. Sistnämnda affär flyttade senare upp på norra sidan av Hamngatan och blev även radio- och TV-affär. Basalängan revs 1944.

Röhls bageri låg Hamngatan 12. Natanael Röhl, bagare och rådman, samt hans hustru Augusta ägde bageriet. Belägen mellan bokhandeln och mjölkaffären. Där kunde man någon dag efter bakdagen köpa gammalt bröd för halva priset.

Ytterligare en fiskaffär fanns i basarbyggnaden nere vid Söderhamnsplan. Den tillhörde Lisa Sundberg.

Anna Strömbergs bokhandel låg i hörnet Kaptensgatan och Hamngatan. En längre tid var Margit Stenbäck ägare till affären. Ingrid var då biträde i butiken. Ingrids dotter är Ann-Marie Håkansson som en tid arbetat som damfrisörska i Vaxholm. Margit var gift med Rune Jönsson, polis. Idag ligger ”Salta Stänk” där den gamla bokhandeln låg. Sedan har det varit en uraffär som drevs av Wetterlund och intill låg en herrekiperingsaffär.

Mitt emot på andra sidan Kaptensgatan låg Södermans Färghandel. Den brann i december 1965. Där ligger idag Apoteket.

Taxibilar fanns på parkeringen mittemot mjölkaffären på Hamngatan. Sandahl ägde den ena, tror det var en Volvo och Albert Sundin ägde den andra taxin.

Kafé Java fanns i gatuplanet i Ragnar Eklunds hyreshus nere vid Söderhamnsplan. Där kunde man för ungefär två kronor få franska bröd och en tallrik gröt och mjölk. Förmodligen tog dom efter de Normabarer som fanns i Stockholm. I samma hus låg också Ethels Bazar med leksaker, julgransfötter, kaffekoppar i skön blandning.

Mellan Kafé Java och Nylanders låg Arvid Erikssons affär. Där såldes tyger, garner, damunderkläder, korsetter, sybehör mm. Arvid var far till Uno. Arvid hade också en annan son och denne hette också Arvid. Det var han som kallades ”radiomajoren”.

Lindahl-Anders, en äldre kortväxt person jobbade hos Kagge Lindal. På helgerna drog han runt i stan med sin tvåhjuliga stora handdragna kärra och sålde tidningar.

Mellan Rosborgs och landfästet av T-bryggan fanns i många år Schaléns korvkiosk. Den låg vid telefonkiosken. Det var vår första vermkorvförsäljare och dit gick man på kvällarna. ”Fedde” Qvarnström, en stor kraftig och trevlig man, var storkund där då han köpte massor med korv varje dag.

Strandgatan

Strandrestaurangen låg i den rappade vita byggnaden i hörnet Strandgatan – Lotsgatan. Just i det hörnet låg en tid även Systembolaget på nedre plan fram till 1955 då man flyttade till huset intill Shell i Västerhamnen. Föreståndare under den tiden var Stig (Stickan) Söderberg.

Zanders konditori och bageri låg vid hotellhörnan i den vitrappade tvåvåningsbyggnaden vid Strandgatan mitt emot Kastellet. På sommaren hade dom uteservering. Där satt vi grabbar lite då och då och drack Loranga, Fructus Citronil och Apotekarnas Sockerdricka samt åt bakelser som kostade 25 öre styck, spanade efter tjejer som vi kunde bjuda något på för att kunna få lite kontakt…

Olle Östergren stod nere vid hotellhörnan och sålde ibland levande betesmört och löja vilka förvarades i vattenfyllda trätunnor. Han kallades för Mörtkungen. Var från från Resarö och stod där i hamnen vinter som sommar. På en fråga om hur han kunde står där i alla väder svarade han att ”man måste ju ha något att göra”.

En tid låg Apoteket i det stora röda stenhuset, f d Tullhuset, mitt emot Kastellet. Sommaren 1942 fick jag ett vikariatjobb som springschas – ”pillertrillare” där. Arbetet bestod bl.a. att i laboratoriet diska inlämnade medicinflaskor, destillera vatten i en stor destillator, hälla vattnet på flaskor, bryta loss lakrits ur stora tunnor, smälta och blanda ut det med destillerat vatten och hälla upp på flaskor mm. Damma medicinhyllorna i affären. Ibland fick jag hjälpa till och rulla piller vilket gjordes i niktpulver. Ett gulaktigt ämne från lummer som inte blandar sig med vatten och gör att pillren inte kladdar ihop. Hugga och bära in ved till familjens spis och kaminer en trappa upp hörde också till arbetet. Apotekaren hette Karl Eklind och hade en snygg dotter vid namn Ulla. Morgon och kväll fick jag packa en, ibland två korgar fulla med medicinpaket som skulle skickas med Vaxholmsbåtarna till öarna. Varje paket hade en fraktsedel som skulle undertecknas av den mottagande styrmannen. Båtarna kom ofta tätt efter varandra och det gällde att vara snabb så att man hann med att avlämna paketen och hinna iland innan båten avgick för att sedan gå ombord på nästa båt och lämna paket till styrman osv. tills alla paketen var slut. En av assistenterna på apoteket hette Nilsson. Apoteket flyttade senare en bit upp på Hamngatan. Låg även en tid på Rådhusgatan där Helmer Gustafsson hade haft speceriaffär.

Systembolaget låg en tid i det vita huset i hörnet Strandgatan – Lotsgatan. Samma byggnad som tidigare huserat Skeppsbrokällaren och Strandrestaurangen.

Rörmokeri, verkstäder och varv

Rörmokare, smedja, plåtslageri och mekanisk verkstad fanns på tomten i hörnet Trädgårdsgatan och Badhusgatan. Det röda träskjulet med mekanisk verkstad och smedja finns kvar än idag. Ägarna hette Pettersson & Nordqvist. Pettersson, kallad mekaniska Pelle, bodde mitt emot byggmästare Kjell Johansson på Soldatgatan och Nordqvist bodde i Västerhamnen. Plåtslageriet intill drevs av Gusten Blomquist och Axel Eriksson. Den senare bodde på Roddaregatan (intill Otto Malmlund). De båda finns med på en bandupptagning som funnits att låna på biblioteket.

I närheten av Fiskaregatan och Andersgatan hade ”Smejocke” sin Smedja. Han var välkänd i skärgården för att vässa slitstarka bergborrar.

Intill Standard bensinstation fanns ett enplans enkelt trähus som användes som verkstad för reparationer av bil- och båtmotorer. Där arbetade bland andra Håkan Björkman. I den byggnaden hade min farfar en speciell symaskin. Där tog han emot presenningar och segel för reparation. Bakom bensinstationen hade Valter Fredriksson en motorverkstad. Den låg ungefär där repslagarbanan låg en gång i tiden.

I början av 1940-talet var vintrarna mycket kalla, omkring -30° flera dagar var inte ovanligt. Vattenledningarna utmed Hamngatan frös och vi blev utan vattentillförsel. Det var mycket svårt att hacka upp gatan eftersom tjälen var djup och dessutom visste man inte säkert var och hur långt det var fruset. Rörmokarna använde då likströmsaggregat. Man kopplade på en ledning vid en gatukran och drog kabeln till nästa kran där en kabel kopplades till. Därefter slog man till spänningen och efter en stund värmdes ledningen upp och vattnet tinade.

Vaxövarvet låg på norra sidan, det sköttes av herr Andersson. Blynäsvarvet som låg i närheten basades av ”Labbanders”. Det ägdes från 50-talet av bröderna Karl-Erik och Gösta Nilsson.

Trafik och transport

Det fanns minst fyra bensinstationer. Texaco vid Cronudden, Standard-Esso och BP vid Söderhamnen samt Shell vid Västerhamnsplan. Tror att ytterligare en station fanns vid Norrbergshamnen i ett litet vitt och blått hus i viken vid realskolan. Jag arbetade under flera somrar vid Standard bensinstation. Minns att sommaren 1939 var det mycket trafik med båtar och bilar. Detta år hade jag en lön på 25:- per vecka. Vid midsommarveckan hade jag av båtägarna tjänat lika mycket i dricks som jag hade i veckolön. En enorm förtjänst. Mitt arbete bestod i att artigt lyfta på skärmmössan när en båt lade till vid hamnen. Ta emot förtöjningsrepet, göra fast, tanka och ibland fylla på olja. Ta betalt och återlämna eventuell växel samt lägga loss och lyfta på mössan som tack. Minns att vi var mycket glada när Kreugers racerbåt Marara II kom och la till för att tanka. Den hade en enormt stor motor i främre delen av båten. Dessutom hade den en mycket stor bensintank. Standard-Esso hade en brygga där båtarna kunde lägga till, samma hade den konkurrerande BP-macken. När vi fick syn på dessa speciella båtar komma sprang vi grabbar ut på bryggan och viftade in dem så gott vi kunde. Ibland gick dom in till BP vilket inte var populärt. Vi hade då missat en stor tankning och dricks. Samma gällde bilarna, folk var lata. Man fick alltid ta bort tanklocket, ta fram bensinslangen, sätta tillbaka locket och slangen. Som artighet putsade man vindrutan med vatten. Torkade även lätt av strålkastarna. Detta var ganska lätt arbete med tankning men när gengasaggregaten kom var det betydligt jobbigare. När bensinen ej längre distribuerades fyllde vi bensinstation med säckar av gengasved och kolsäckar. Vissa motorer körde på ved andra på kol. En säck ved vägde nog omkring 25-30 kg. En kolsäck var lättare. För att fylla på ved eller kol var man tvungen att efter att ha öppnat locket bränna av gasen med en tändsticka för att få bort den farliga lättantändliga gasen. Jag var inte så stor och stark och det var jobbigt att lyfta upp en vedsäck för att fylla på i brännugnen. Vi sålde även de speciella stora grova fyrtändstickor som behövdes för att få eld på en slocknad eld.

En sommar arbetade jag tillsammans med Folke Wolfart. Han körde bryggarbilen. Vi körde med lastbilen till olika ställen i och runt Vaxholm. Vi var även bort till Österskär och Åkersberga med pilsner och läsk samt svagdricka som var tappade i två och femlitersflaskor. När lasten hade minskat var det viktigt att de kvarvarande backarna med flaskor placerades längst bak på flaket. Där stod de stadigast. Bryggeriet låg i närheten av transformatorstation norr om Eriksövägen. Kom ihåg att när jag tittade på tillverkningen stoppade man ned i läskedrycksflaskorna en liten gråvit klump, förmodligen ett ämne som framkallade bornyr. Under en tid fanns även en brädgård här intill.

Pilsnerbåten Gambrinius, ett mindre fartyg, kom någon gång i veckan och lossade pilsner och läsk.

Det fanns flera hyrbåtar i Vaxholm. En av de äldre hette Bib. En öppen vitmålad båt som ägdes av Axel Sundberg. En annan han ägde hette Compis. Den vita Svan ägdes av Brädgårdserik. En stor korpulent person, tror han hette Erik Eriksson. Hans båt låg alltid vid T-bryggan (tillverkad av cement). När han gick ombord på båten fick den kraftig slagsida… Vid den stora ångbåtsbryggan av trä låg Svea II en ganska stor, delvis öppen mahognybåt med inre 45 graders ekbordläggning försedd med inombords bensinmotor. Båten ägdes av Olle Olsson. Under kriget byttes bensinen ut till karbiddrift. Intill, vid kajen mot bensinstation, låg Svea förtöjd, en brunmålad hyrbåt med flertal fönster. Den var försedd med en fyrcylindrig bensindriven Scaniamotor. Den tillhörde Ossian Olsson, far till Olle. Ossian hade före Svea en annan båt vid namnet Turisten. Han blev pga. båtens namn själv kallad Turist-Olle. Intill den båten låg alltid Glory en vitmålad hyrbåt av trä med 7 fönster på varje sida plus två förut och två akterut. Den hade en bensinmotor av typ Kermat. Bl.a. min farfar Carl (Calle Sundberg) som ägde hyrbåten Glory fick varje vår och höst beställning av provryttare som skulle ut till skärgårdsaffärerna och ta upp beställningar på varor. En sådan färd varade ungefär en vecka. Samtidigt som han fick en sådan beställning tog han med sig sin ”Trilla”, ett trepipigt gevär med två pipor för hagel och det understa för kula. Han passade på att tillsammans med provryttarna skjuta fågel, oftast ejder. Efter en sådan färd hade han alltid med sig några ejdrar till mor. Dom förvarades några dar i källaren varefter dom togs om hand, plockades på fjädrar varvid dunet sparades. Efter urtagning lades dom i mjölk utspädd med vatten och fick ligga något dygn i källaren och dra. Därefter var dom klara för tillagning…

I den lilla hamnen vid bensinstationerna låg också tre båtar som var avsedda för uthyrning.

Farbror Ossian hade kontrakt med folkskolan att med sin hyrbåt Svea hämta skolbarn på morgonen från Stora Höggarn, Östra Granholmen, Karlsudds brygga, Stora Vasholmen, Höganäs och Stora Ekholmen. På eftermiddagen körde han barnen tillbaka till sina öar. Han klarade upp att köra båten ensam. När andra världskriget hade pågått ett antal månader blev det bensinransonering. Trots att han körde skolbarn fick han ingen extra bensin. Eftersom han ansåg att förtjänsten var ganska bra på denna trafik monterade han ned bensinmotorn och köpte en encylindrig, typ Colibri ångmaskin. Den hade han lite svårare att hantera ensam. Några terminer, tror det var höst och vårarna 1940 och 1941, fick jag arbete som eldare och ”hoppilandkalle”. Omkring kl. fem på morgonen fick jag gå ned och sätta fyr i pannan för att ångtrycket skulle vara uppe vid sextiden då vi startade vår resa. Vädret var inte alltid det bästa varken på hösten eller tidig vår, mörker, dimma, regn, storm, snöglopp, is och sjögång med vindar från Askrike-, Höggarns- och Långholmsfjärdarna men visst även många vackra dagar.

Eftersom gengasen hade börjat ta fart både bland båtar och bilar var bensinstationen fullproppad med gengasved- och träkolsäckar. Vi eldade i fyren under ångpannan med gengasved, dvs. små kubbar av björk på cirka 5 x 10 cm. Dom formligen flög upp genom skorstenen. För att hålla lämpligt tryck i pannan fick jag skyffla in ved kanske var tionde minut. Det fanns inte plats för veden inne i båten utan vi fick lasta säckarna på taket. Detta blev ganska jobbigt att ständigt stå och passa med ny ved och under sjögång klättra upp på taket för att ta ned en stor tung säck på cirka 30 kg. Ossian hade ännu inte fått klart för sig hur mycket ved fyren under ångpannan slukade. Men så småningom kom han på att han måste skaffa större vedlängder. Tror att bitarna var cirka 5 – 6 dm långa. De var fortfarande nödvändigt att lasta vedsäckarna på taket men det blev mindre klättring för att få ned ved pga. att dom brann längre tid. Senare eldade vi också med kol.

Vid Söderhamnen, intill ångbåtsbryggan, fanns en mörkgrön byggnad som delvis var väntsal och delvis hamnkontor för Vaxholmsbåtarna. På kontoret arbetade en trevlig, ganska kraftig dalkulla vid namn Britta. Hon var Hamnmästare och tog emot och avlämnade post och paket till och från båtarna. Hon hade också i uppdrag att ta emot båtarnas tross och även lägga loss vid avgång. Hon arbetade i många år. På helger var hon oftast klädd i sin dalkulladräkt. Efter henne kom en manlig Hamnmästare vid namn Johansson, av alla kallad Belsen.

Att handla och bo i Vaxholm

Vid ett tillfälle då vi bodde på Kaptensgatan 5 blev det soteld i spisen. För att minska elden och draget från elden stängde mamma spjället på rökröret. Tyvärr tänkte hon i upphetsningen inte på att det var glödhett och brände därför handen mycket kraftigt. Jag gick ut och fick se att det kom kraftig rök från skorstenen. Under tiden hade någon ringt efter sotaren, tror han hette Berg i början på 1930-talet. Sotarmästaren Berg, bodde vid Norrhamnen. Han klättrade upp och jag har för mig att han hällde ned grovt salt i skorstenen för att släcka elden.

Sotaren kom annars med jämna mellanrum. En hette Otto Malmlund och bodde på Roddaregatan. Hans medhjälpare var Georg ”Jerkan” Anderson.

Stor mangel med stenplattor fanns på minst tre ställen i Vaxholm. Den vid Söderhannen 16 var handdriven. En annan drevs elektriskt och låg på Skolgatan väster om Rådhuset på Wallstens pensionat. Brolins mangelbod låg på Repslagargränd. Det fanns också ett par tvättstugor. Den ena var belägen i det gula tvåvåningshuset vid Söderhamnen 16. Tanterna fick tvätta för hand. För att skölja gick dom ut till den för detta ändamål utplacerade tvättbryggan placerad vid Hamnpiren, en låg flytande träbrygga med fyra sluttande låga upphöjningar av trä. På dessa lades tvätten upp för att vridas ur och klappas.

Många hade utedass. På två av de platser jag bodde fanns det fem respektive sju uthus. På de vid Hamngatan var varje dass försett med två sittplatser. När det blev dags för tömning måste man ringa efter hämtning vilket kallades för att buda. Företaget som ansvarade för budningstjänsten anlände så småningom en tidig morgon.

Isbilen kom varje sommar, omkring en gång per vecka med is till kylskåpen. Isen hämtades från olika sötvattensjöar runt Vaxholm. Den fraktades till stora isstackar bestående av sågspån som isoleringsmedel. Isen höll sig frusen hela sommaren.

Handelsträdgård, där man kunde handla blommor och grönsaker, fanns i många år på tomten mellan Andersgatan och Fiskaregatan, dvs. mitt emot Norrhamnsplan där det nu finns villor. Trädgårsdmästare Engström på Villagatan kunde också stå till tjänst. Trädgårdsmästare Eriksson fanns på Eriksö och fick senare flytta till Kullö när Stockholmsvägen skulle byggas.

Det fanns flera mjölkaffärer i Vaxholm bl.a. en vid Lasse Österberg hörna som även var en speceributik. Mjölkaffären hade igång från Trädgårdsgatan medan speceributikens ingång låg från Hamngatan. På den tiden skulle de olika butikerna skiljas från varandra. Minns att när vi kom från skolan vid tvåtiden hade även på vintern mjölksläden från Ellboda levererat färdigt till affärerna i stan. Det passade ibland precis att när vi kom till Lasse Österbergs hörna skulle mjölkbonden återvända med släden. Då passade vi på att få hänga med bak på slädmeden. Ibland kunde vi följa med ända bort till Tysta Jakobs sten innan vi hoppade av för att vandra tillbaka till stan.

I hörnet Skolgatan och Torggatan uppe mot Rådhustorget låg också en mjölkaffär. Fru Fagerström var föreståndare ett tag där. En annan mjölkaffär vid torget, ytterligare en på Hamngatan 10. Sistnämnda var samma byggnad som jag bodde i mellan 1936 och 1947. Här intill fanns även Uno Erikssons herrekipering på andra sidan porten. Han körde ofta omkring med nya flotta personbilar.

Jag fick jobb som springschas någon gång i början på 40-talet i Mjölkcentralen både vid Hamngatan och torgaffärerna. Det bestod i att tidigt på morgonen lasta ballongcykeln full med 4 st. stålbackar med plats för 12 mjölkflaskor av glas i vardera backen. Det fanns en stor pakethållare fram och en likadan där bak. Det blev således två backar fram och två bak, dvs. 48 liter totalt, en ganska ansenlig last på cykeln. Men jag vinglade iväg och satte ut flaskorna framför dörrarna i olika hyreshus och villor. När jag kom till Villa Akleja låg alltid på en låda ett par tre öre i dricks.

Även vid Ekudden fanns en speceri- och mjölkaffär. Föreståndaren var Olle Johnsson som drev butiken med sin fru Inga. De öppnade senare en mindre livsmedelsbutik i kvarteret Alfågeln i Petersbergsområdet. Ekuddsbutiken hade tidigare öppnats av Edit Gullbrand, mormor till Ulla Söderberg som i si tur var gift med Stickan på systemet.

Gösta Nylanders speceriaffär låg också vid nedre Hamngatan. Nylander hade övertagit butiken 1946 från Ellen Eriksson som haft stället i säkert 50 år. Minns att bakom köttdisken hängde på stora krokar grisar samt hela och halva nötkreatur. Köttet bars in till kylrum på kvällen. För att hålla flugor borta från fönstren rann det vatten över hela fönstret.

(Rosborgs) Åströms speceri- och köttaffär låg på Hamngatan i hörnan mot hotellet.

Militären

Proviantförrådet tillhörde Kronan och kunde bara utnyttjas av anställda vid försvaret. Det låg i de tidigare gamla träbyggnaderna i slutet av Strandgatan mot Cronhamnsplan. En trappa upp i den byggnaden kunde familjemedlemmar till anställda en dag i veckan komma och proviantera. Pappa arbetade i många år vid varvet på Rindö samt Kastellet. Jag och min mor gick dit så gott som varje vecka och storhandlade. Vi kunde till mycket låga priser köpa bl. a. Kronans hembakta stora kraftiga goda limpor. Specerier av de flesta slag fanns att tillgå. Kött och korv samt till jul stora julskinkor. Många av de som handlade hade en liten skrinda på fyra hjul för att dra hem varorna. Privathandlarna utmed Hamngatan såg inte med blida ögon på dessa skrindor fulla med varor som drogs förbi deras affärer. Förrådet fanns före, under och en tid efter andra världskriget. Chefen hette Engman.

Pappa arbetade många år på Mjöldammen på Rindö. Kronan hade där förråd. Under de bistra krigsåren 40 – 42 fick han beställning från Kronan att tillverka karduser. Med kardus avses ett hölje t.ex. för krut. De tillverkades av gråaktigt tyg. De var färdigklippta och formade som en långsmal kon men utan spets. Ett ämne till en kardus bestod av tre tygbitar. En stor mittendel och en rund för toppdelen samt en större rund för bottendelen. Dessa tre delar syddes ihop varvid i botten skulle lämnas en bit öppen för att fylla på krut. Det fanns för flera olika kalibrar. Den största för 24 cm kanoner. Hela familjen hjälpte till att sy ihop dessa tygbitar. För varje färdigsydd kardus fick vi beroende på storlek 3 till 7 öre. Vi höll på i flera veckor och sydde.

Ett annat hantverk var att sy ihop dagstidningar till västar för landstormare och kustartillerister på vakt under hårda, kalla vinterdagar. Vi tråcklade ihop 100-tals västar. Detta arbete gjordes ideellt. Under en del av dessa år när krigsläget var kritiskt gick uniformerade civilpersoner på vakt utmed kajerna i Vaxholm.

Militären har självklart satt stor prägel på staden. Strax efter krigsutbrottet 1939 kom 3 stycken polska ubåtar till Vaxholm. Dom flydde eftersom dom ansåg sig inte ha en chans mot tyskarna. Fartygen förtöjdes vid Grenadjärbyggnadens brygga och besättningen internerades. Dessa ubåtar låg länge i Vaxholm. För att inte besättningen skulle ha det för enformigt fick dom tillstånd att med beväpnad vakt motionera i form av att i kolonn promenera runt Vaxholms gator. Det var trevliga personer. Jag fick kontakt med dem och bytte frimärken. Dom var till och med så sällskapliga att någon, några? flickor i Vaxholm blev med barn. Hur nu det kunde gå till har jag aldrig förstått eftersom dom var ytterst välbevakade av det svenska Kustartilleriets mannar. Men åtrån och kärleken sägs ju inte ha några hinder…

Carl-Ejnar Sundberg

Kopplingen mellan jubileerna finns också att söka i Vaxholm. 1904 ägde motorbåtstävlingen rum och samma år startade Vaxholmaren CG Pettersson sin karriär som båtkonstruktör och tävlingsmänniska genom att dels vinna sin klass på regattan i Kiel och dels i Marstrand ett kort tag före tävlingen i Vaxholm.